Anlände sent i går kväll till ett snöbemängt Uppsala där jag möttes av rena julkortsstämningen med snö som föll tyst i tunga flingor. Denna bild förstärktes av åsynen av en övervintrad julgran som spred varmt ljus från en inglasad altan.Nu på torsdag morgon har jag just tagit plats i föreläsningssalen i Campus Blåsenhus och salen börjar fyllas av förväntansfulla deltagare. Här pratas franska överallt - vilket fint språkbad så här mitt i gråkalla februari! Det är en härlig känsla att så här i början av en konferens, som ligger framför en som ett oskrivet blad, se deltagare från när och fjärran inta sina platser; säkert delar de mitt hopp om att få ta del av det nyaste inom språkdidaktik samt att få inspiration till sin egen franskundervisning. Här finns föreläsare och deltagare från de nordiska länderna, Lettland, Libanon och Frankrike.
Målet med konferensen är att slå ett slag för franska språket nu när färre elever väljer franska i skolan. Men med tanke på den ekonomiska expansionen i många fransktalande länder i Afrika borde bra kunskaper i franska vara ett stort plus i en persons CV. Så hur ska vi göra? Jag är lite spänd på att se hur konkreta konferensens frågeställningar kan bli.
Alexandre Najjar, författare och journalist från Libanon ger oss många bra tankar om ”la francophonie” som länk mellan öst och väst. Kiplings ”East is East and West is West, and never the twain shall meet” behöver inte betraktas som sant. De franska resenärer som under 1800-talet åkte till Österlandet för att försöka förstå människorna och kulturen där såg dem ofta i ett romantiskt skimmer genom sina västerländska glasögon. Samtidigt spreds det franska språket som i sin tur gav en öppning mot Västerlandet. Eftersom franska pratas i så många länder i Mellanöstern kan språket fungera som en bro mellan kulturerna vilket ger ett alternativ till globaliseringen som går mot en enda Tanke. Så Alexandre Najjar tror inte på Kiplings idé men inser att vägen till förståelse är törnbeströdd.
Han berättar vidare att i Libanon är många trespråkiga med arabiska, franska och engelska och det har visat sig vara lättare att börja med franska som andraspråk för att sedan ta upp engelska eftersom franska är svårare att lära sig än engelska. Jag undrar om det skulle gå hem i svenska skolan,
Jag uppfattar budskapet tydligt att globaliseringen slätar ut kulturer och leder till enspråkighet medan frankofonin bygger broar.
Sedan följer en paneldebatt om franskans roll i dialogen mellan nord och syd. Nu har alla väderstrecken kommit på agendan och panelen ställer frågan vad nord-syd innebär liksom vad man ska lägga in i ordet dialog.
En paneldeltagare hävdar att man gärna vill övertyga den man för dialog med men detta är inte målet för en riktig dialog. En annan vill bygga broar i en ”multipolär” värld. I USA talar man snarare om flerspråkiga familjer än om dialogen nord-syd. Dialogen kan vara svår att få till stånd även inom samma kulturkrets eftersom man ofta inte använder samma koder.
Termen l’altérité – att erkänna den Andre i sin kulturella och religiösa olikhet innebär segern över den enda Tanken, resultatet av globaliseringen. Som så vist påpekas blir dialogen inte möjlig om alla är lika. Någon refererar till Babels torn där alla pratade samma språk och straffet för den totala likriktningen blev uppsplittrandet i flera språk.
Här sitter jag och tänker att språket styr in oss på hur vi ser omvärlden och olika språk ger olika infallsvinklar - vi upplever våra egna skärvor av verkligheten men den kanske kan bli något mer begriplig om vi delar med oss av våra skärvor och jämför. En enda skärva ger en fattig bild av en rik verklighet. Sedan går tanken vidare till samtalet med Ernst Billgren i TV härom veckan och något han sa som fastnade: ”Så länge man har rätt så krymper världen”.
Paneldiskussionen är späckad av litterära och filosofiska referenser och jag slås av den höga nivån samtidigt som det kan tendera att slå över i ymniga ordflöden. När det lämnas plats för frågor märker jag att som vanligt ställer en del deltagare inga frågor utan ger istället mångordiga kommentarer till det som sagts.
Plötsligt mitt bland allt lärt prat pluppar ett konkret råd upp, nämligen att man på TV borde kunna välja undertexter på filmens språk, som man kan göra med DVD, för att få en förstärkning av förståelsen genom att öva läsning samtidigt som man lyssnar.
Senare i seminarieform behandlas en mer jordnära form av dialog, dvs. de dialogövningar man gör i klassrummet. Från en akademisk nivå ner till det praktiska arbetet i klassrummet.
Just denna blandning gör språkkonferenserna så fascinerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar