Några kritiska tankar

Flera tankar kretsar fortfarande kring Uppsala-konferensen och det är förstås ett tecken på att den var mycket givande. Det gavs dock ingen möjlighet till utvärdering, vilket är lite konstigt. I skolvärlden översköljs vi av en alltmer växande dokumentations- och utvärderingshysteri. Syftet med detta kan stundtals vara oklart: är det för att sätta betyg på lärarna eller för att det ska leda till förbättringar?

Jag har några kritiska synpunkter som jag grunnat över trots att jag är mycket nöjd med konferensen. Om dessa kan leda till att det blir ännu bättre nästa gång, är väl det bra.

• Presentationsteknik är något som vi också borde jobba mycket mer med i skolan. Ska man ha manus eller inte? Jag som i mitt liv lyssnat på många föredrag tänker att ett tal på skriftspråk med långa eleganta meningar kräver sin talare som kan pausera rätt och variera sin röst. För detta krävs mycket träning, rentutav skådespelarträning. Hur man tar en scen i besittning, får kontakt med publiken och sedan behåller den i sitt grepp. Jag tror inte det är fråga om antingen skrivet manus eller inget alls. Det får nog innehållet och sammanhanget avgöra. PowerPoint är ett utmärkt stöd där man med bilder och korta texter får hjälp att memorera strukturen och samtidigt förtydligar för publiken. På denna konferens liksom på många andra förekom PowerPointbilder med alltför mycket text och det medför att alla försöker läsa på storskärmen istället för att lyssna. På overheadapparaternas tid var det populärt att lägga ett papper över de stycken som ännu inte behandlats men då var man som åhörare mer nyfiken på vad som kunde dölja sig under den svarta ytan än på vad talaren hade att säga. Med Powerpoint är det desto smidigare då man kan trycka fram styckena i den takt de behandlas. Faran är dock att föreläsaren allt som oftast vänder ryggen till publiken för att glo på storskärmen för att se vad som står där eller kryper ihop framför den lilla datorskärmen framför sig och plirar på den minimala texten som dessutom är försatt i halvmörker.
  
  Jag tror att många föreläsningar gör sig bättre helt utan manus och med direkt ledigt tal till publiken, stött av sparsam PowerPoint-text och eventuellt några bilder.

Att sedan designen på PP-presentationen är övertänkt gör inte saken sämre. Jag kan som åskådare haka upp mig på att marginalerna är ojämna, punktlistor är sågtandade, mörk text ligger på ännu mörkare bakgrund eller att designen är för tråkigt avskalad. Det finns en uppsjö mallar till PowerPoint och rätt mall kan göra en presentation riktigt elegant och tilltalande.

Rösten är något annat som i vissa fall måste tränas – det mest fascinerande innehållet i en föreläsning kan effektivt tas död på genom en entonig, knarrig  eller gäll röst. 

Varför inte erbjuda en ”crash course” i presentationsteknik som tillval vid större konferenser?

• En annan sak som är lika viktig är att tiderna hålls. ”5 minutes left” är en användbar text att skylta med för föreläsare som inte visar något tecken till avrundning när tiden snart är ute. Hur intressanta dessa dåligt tajmade föreläsare än är, stjäl de faktiskt tid från nästa föreläsare som nervöst tittar på klockan och i hjärnan börjar planera för hur föredraget ska förkortas så att inte nästa talare igen blir lidande.


• Långa pass som följer på varandra utan bensträckare är heller inte bra om man vill att åhörarna ska få med sig allt i ett föredrag. Det är allom bekant att det är svårt att hålla uppmärksamheten på topp en längre tid. Vissa av oss är stela och behöver röra på sig. Man kanske vill diskutera det som sagts med stolsgrannen. 

Nu lämnar jag Uppsala-konferensen och seglar vidare på pedagogikens stormiga hav. Jag ska jobba mer med presentationsteknik med mina elever och ta reda på mer bra saker i Google+ som kan förena nytta med nöje i min franskundervisning.