Snart dags för Bokmässan

Mina inlägg på Bokmässans community

Några kritiska tankar

Flera tankar kretsar fortfarande kring Uppsala-konferensen och det är förstås ett tecken på att den var mycket givande. Det gavs dock ingen möjlighet till utvärdering, vilket är lite konstigt. I skolvärlden översköljs vi av en alltmer växande dokumentations- och utvärderingshysteri. Syftet med detta kan stundtals vara oklart: är det för att sätta betyg på lärarna eller för att det ska leda till förbättringar?

Jag har några kritiska synpunkter som jag grunnat över trots att jag är mycket nöjd med konferensen. Om dessa kan leda till att det blir ännu bättre nästa gång, är väl det bra.

• Presentationsteknik är något som vi också borde jobba mycket mer med i skolan. Ska man ha manus eller inte? Jag som i mitt liv lyssnat på många föredrag tänker att ett tal på skriftspråk med långa eleganta meningar kräver sin talare som kan pausera rätt och variera sin röst. För detta krävs mycket träning, rentutav skådespelarträning. Hur man tar en scen i besittning, får kontakt med publiken och sedan behåller den i sitt grepp. Jag tror inte det är fråga om antingen skrivet manus eller inget alls. Det får nog innehållet och sammanhanget avgöra. PowerPoint är ett utmärkt stöd där man med bilder och korta texter får hjälp att memorera strukturen och samtidigt förtydligar för publiken. På denna konferens liksom på många andra förekom PowerPointbilder med alltför mycket text och det medför att alla försöker läsa på storskärmen istället för att lyssna. På overheadapparaternas tid var det populärt att lägga ett papper över de stycken som ännu inte behandlats men då var man som åhörare mer nyfiken på vad som kunde dölja sig under den svarta ytan än på vad talaren hade att säga. Med Powerpoint är det desto smidigare då man kan trycka fram styckena i den takt de behandlas. Faran är dock att föreläsaren allt som oftast vänder ryggen till publiken för att glo på storskärmen för att se vad som står där eller kryper ihop framför den lilla datorskärmen framför sig och plirar på den minimala texten som dessutom är försatt i halvmörker.
  
  Jag tror att många föreläsningar gör sig bättre helt utan manus och med direkt ledigt tal till publiken, stött av sparsam PowerPoint-text och eventuellt några bilder.

Att sedan designen på PP-presentationen är övertänkt gör inte saken sämre. Jag kan som åskådare haka upp mig på att marginalerna är ojämna, punktlistor är sågtandade, mörk text ligger på ännu mörkare bakgrund eller att designen är för tråkigt avskalad. Det finns en uppsjö mallar till PowerPoint och rätt mall kan göra en presentation riktigt elegant och tilltalande.

Rösten är något annat som i vissa fall måste tränas – det mest fascinerande innehållet i en föreläsning kan effektivt tas död på genom en entonig, knarrig  eller gäll röst. 

Varför inte erbjuda en ”crash course” i presentationsteknik som tillval vid större konferenser?

• En annan sak som är lika viktig är att tiderna hålls. ”5 minutes left” är en användbar text att skylta med för föreläsare som inte visar något tecken till avrundning när tiden snart är ute. Hur intressanta dessa dåligt tajmade föreläsare än är, stjäl de faktiskt tid från nästa föreläsare som nervöst tittar på klockan och i hjärnan börjar planera för hur föredraget ska förkortas så att inte nästa talare igen blir lidande.


• Långa pass som följer på varandra utan bensträckare är heller inte bra om man vill att åhörarna ska få med sig allt i ett föredrag. Det är allom bekant att det är svårt att hålla uppmärksamheten på topp en längre tid. Vissa av oss är stela och behöver röra på sig. Man kanske vill diskutera det som sagts med stolsgrannen. 

Nu lämnar jag Uppsala-konferensen och seglar vidare på pedagogikens stormiga hav. Jag ska jobba mer med presentationsteknik med mina elever och ta reda på mer bra saker i Google+ som kan förena nytta med nöje i min franskundervisning.

Tankar i efterhand när intrycken har fått smälta in

De övriga två konferensdagarna var uppbyggda på samma sätt: akademiska diskussioner i storforum och seminarier i mindre grupper om forskning kring praktiska språkinlärningsfrågor. 

En föreläsare, en äldre lärd man, har forskat i de bilder som ges av målspråkslandet i de olika läroböckernas illustrationer. Enligt honom råder ett déséquilibre genré; bilderna riktar sig mer mot tjejer än killar. Få ”manliga” teman som t ex fotboll och teknik finns representerade i bildmaterialet. Det känns lite som han slår in öppna dörrar: i våra franska kursböcker finns ganska mycket om sport och datorer - och skulle det vara speciellt manligt? Vi har många fotbollsspelande och datorkunniga tjejer på skolan. Jag kan hålla med om att äldre läroböcker innehöll mer klichéartade bilder; för att inte tala om fransmannen med baguette och basker, poserande framför Eifeltornet! 

Ett seminarium handlade om l’autoconfrontation och här skulle eleverna videofilmas och ”konfronteras” med sig själva samt utsättas för kamratkritik i de sketcher man filmat. Greppet är väl inte direkt nytt … 

Ett seminarium jag sett fram emot skulle handla om hur man kommer förbi dikotomin (tudelningen) i formativ och summativ bedömning.  Vi lärare befinner oss nu i skärningspunkten mellan systemen och håller på som bäst att lära oss att tänka formativt. Rent instinktivt erfarenhetsmässigt känns det som det inte är fråga om det ena bedömningssystemet, det summativa, som ska överges helt för det som påbjuds idag, det formativa. Alla dessa matriser som vi översköljs av är ju till sin natur summativa: eleven har nått målen här men inte där; betygen är väl också summativa till sin karaktär. Det som är tilltalande i det nya bedömningssättet är dock att man ska se till hela kunskapsutvecklingen och matriserna kan vara till stor hjälp.

Ja, jag blev väl inte så mycket klokare av detta seminarium som mest visade exempel på olika prov på universitetsnivå. Jag tänker den stilla tanken att den tiden då man satt och plottrade med olika poäng är dessbättre över … 

Jag tyckte om den resonerande tonen och de tankeväckande resonemangen i de olika föreläsningarna. Flerspråkighet ger t ex inblick i andra sätt att tänka men vid översättning från ett språk till ett annat får man inte automatiskt med sig det nya språkets tankesätt: ”Je parle ta langue mais c’est dans mon language que je te comprends.” Intressant var att höra att amerikanska forskare läser franska filosofer och författare medan fransmännen läser de amerikanska – och sedan tolkar utifrån sina egna kulturella glasögon. 

Mycket cirklade kring skillnaden i amerikanskt och franskt tänkande och jag satt och undrade hur alla de övriga länderna kommer in i den dikotomin; det finns ju fler språk och kulturer än engelska och franska ;-) 

Jag var mycket imponerad av Claire Kramsch, en dynamisk stridbar superskärpt dam som dessutom är en underbar föreläsare; helt manusfri och med mycket humor.

Hon formligen sprutade ur sig kloka och spirituella tankar; akademisk stand-up comedy på högsta nivå!  

Frågan som ställs i konferenstiteln: ”Quels défis pour l’enseignment du français en 2013?” har inte fått ett tydligt svar men har väckt nya frågor och som jag ser det är det så det ska fungera.  Utmaningarna är många och konferensen har gett oerhört mycket ”food for thought”. Huvudmålet är ju klart: att uppmuntra eleverna att våga välja franska!

Internationellt symposium om den moderna franskundervisningens utmaningar

Anlände sent i går kväll till ett snöbemängt Uppsala där jag möttes av rena julkortsstämningen med snö som föll tyst i tunga flingor. Denna bild förstärktes av åsynen av en övervintrad julgran som spred varmt ljus från en inglasad altan.

Nu på torsdag morgon har jag just tagit plats i föreläsningssalen i Campus Blåsenhus och salen börjar fyllas av förväntansfulla deltagare. Här pratas franska överallt - vilket fint språkbad så här mitt i gråkalla februari! Det är en härlig känsla att så här i början av en konferens, som ligger framför en som ett oskrivet blad, se deltagare från när och fjärran inta sina platser; säkert delar de mitt hopp om att få ta del av det nyaste inom språkdidaktik samt att få inspiration till sin egen franskundervisning. Här finns föreläsare och deltagare från de nordiska länderna, Lettland, Libanon och Frankrike.

Målet med konferensen är att slå ett slag för franska språket nu när färre elever väljer franska i skolan. Men med tanke på den ekonomiska expansionen i många fransktalande länder i Afrika borde bra kunskaper i franska vara ett stort plus i en persons CV. Så hur ska vi göra? Jag är lite spänd på att se hur konkreta konferensens frågeställningar kan bli.

Alexandre Najjar, författare och journalist från Libanon ger oss många bra tankar om ”la francophonie” som länk mellan öst och väst. Kiplings ”East is East and West is West, and never the twain shall meet” behöver inte betraktas som sant. De franska resenärer som under 1800-talet åkte till Österlandet för att försöka förstå människorna och kulturen där såg dem ofta i ett romantiskt skimmer genom sina västerländska glasögon. Samtidigt spreds det franska språket som i sin tur gav en öppning mot Västerlandet. Eftersom franska pratas i så många länder i Mellanöstern kan språket fungera som en bro mellan kulturerna vilket ger ett alternativ till globaliseringen som går mot en enda Tanke. Så Alexandre Najjar tror inte på Kiplings idé men inser att vägen till förståelse är törnbeströdd.

Han berättar vidare att i Libanon är många trespråkiga med arabiska, franska och engelska och det har visat sig vara lättare att börja med franska som andraspråk för att sedan ta upp engelska eftersom franska är svårare att lära sig än engelska. Jag undrar om det skulle gå hem i svenska skolan,

Jag uppfattar budskapet tydligt att globaliseringen slätar ut kulturer och leder till enspråkighet medan frankofonin bygger broar.

Sedan följer en paneldebatt om franskans roll i dialogen mellan nord och syd. Nu har alla väderstrecken kommit på agendan och panelen ställer frågan vad nord-syd innebär liksom vad man ska lägga in i ordet dialog.

En paneldeltagare hävdar att man gärna vill övertyga den man för dialog med men detta är inte målet för en riktig dialog. En annan vill bygga broar i en ”multipolär” värld. I USA talar man snarare om flerspråkiga familjer än om dialogen nord-syd. Dialogen kan vara svår att få till stånd även inom samma kulturkrets eftersom man ofta inte använder samma koder.

Termen l’altérité – att erkänna den Andre i sin kulturella och religiösa olikhet innebär segern över den enda Tanken, resultatet av globaliseringen. Som så vist påpekas blir dialogen inte möjlig om alla är lika. Någon refererar till Babels torn där alla pratade samma språk och straffet för den totala likriktningen blev uppsplittrandet i flera språk.

Här sitter jag och tänker att språket styr in oss på hur vi ser omvärlden och olika språk ger olika infallsvinklar - vi upplever våra egna skärvor av verkligheten men den kanske kan bli något mer begriplig om vi delar med oss av våra skärvor och jämför. En enda skärva ger en fattig bild av en rik verklighet. Sedan går tanken vidare till samtalet med Ernst Billgren i TV härom veckan och något han sa som fastnade: ”Så länge man har rätt så krymper världen”.

Paneldiskussionen är späckad av litterära och filosofiska referenser och jag slås av den höga nivån samtidigt som det kan tendera att slå över i ymniga ordflöden. När det lämnas plats för frågor märker jag att som vanligt ställer en del deltagare inga frågor utan ger istället mångordiga kommentarer till det som sagts.

Plötsligt mitt bland allt lärt prat pluppar ett konkret råd upp, nämligen att man på TV borde kunna välja undertexter på filmens språk, som man kan göra med DVD, för att få en förstärkning av förståelsen genom att öva läsning samtidigt som man lyssnar.

Senare i seminarieform behandlas en mer jordnära form av dialog, dvs. de dialogövningar man gör i klassrummet. Från en akademisk nivå ner till det praktiska arbetet i klassrummet.

Just denna blandning gör språkkonferenserna så fascinerande.

Andra och sista språkdagen

Efter introduktionen igår blir det en enormt kunskapshändelserik dag. Som vanligt finns en stor variation i utbudet: praktiska hands-on-föreläsningar med klara instruktioner och tips om hur man kan lotsa eleverna mot de hägrande kunskapsmålen, hur man kan didaktifiera en äventyrsseglats till Nordvästpassagen, en rapport med humoristisk esprit om läget inför det stundande franska presidentvalet, otroligt matnyttiga länkförslag, förtydligande om språkens roll i den reformerade skolan och mycket mycket mer; ja vi har fått oss till livs en mängd perspektiv på språk och språkinlärning.

De flesta har nog som jag en eklektisk syn på de pedagogiska tipsen: man tar inte till sig allt helt okritiskt utan plockar upp det som passar bäst för ens egen undervisning och speciella elevgrupper. Vissa föreläsare förespråkar en mycket strukturerad typ av arbetsgång med ständiga beskrivningar av mål och delmål och frekvent koll hur långt varje elev har nått, andra har en mer improvisatorisk approach utan att för den skull glömma bort målen. Allt är värt att ta sig en funderare över och ständigt omvärdera. Det har dessutom blivit enklare att komma ihåg alla idéer och intryck nu när man kan spara allt  i digitala lättillgängliga arkiv. Förr om åren kunde materialet försvinna in i pärmar och glömska …

Förutom alla matnyttiga föreläsningar och workshops ska man inte glömma de viktiga mellansnacksstunderna som spontant uppstår i mellanrummen med diskussioner som rör sig i ytter- och innerkanterna av vår verksamhet. LMS Facebooksida är ett utmärkt forum där vi kan fortsätta detta idé- och erfarenhetsutbye.

Sitter nu på Midlanda flygplats o ch väntar på hemfärd. Tack LMS Ångermanland för mycket välorganiserade och välmatade konferensdagar.

PS: Jag vann tävlingen med latinskt citat (var den enda tävlande ;-) och jag fick vacker bok om Härnösands kulturbyggnader).

Andra och sista språkdagen

Första språkdagen

Det ljusnar på himlen och vinden lägger sig aningen till ro under första första språkdagen

Entréhallen i Mittuniversitetets O-byggnad fylls av deltagare och det förväntansfulla sorlet stiger mot taket. De olika dialektmelodierna som bryts mot varandra för tankarna till Fredrik Lindströms livsbejakande dialektprogram på TV.
Varje gång det är LMS språkdagar slår det mig att vi språklärare ständigt törstar efter ny kunskap och inspiration; det är fantastiskt att se alla komma från Sveriges olika hörn - denna gång från mer nordliga trakter med tanke på dyra resor och det sorgliga faktum att skolorna för varje år verkar bli mindre hugade att låta sina lärare i moderna språk få ta del av denna förstklassiga fortbildning. Förr om åren var vi alltid minst 4-5 stycken från vår skola som deltog.

En trappa upp i den öppna hallen står rader av ungdomar från Härnösands gymnasiums estetiska program och stämmer upp sånger till ett svängigt trumkomp. Akustiken lånar sig väl till sång som vackert klingar ner till oss som står på bottenplan bland läromedelsföretagen. Hela lokalen andas lärande och kunskap. Kommunstyrelsens ordförande Fred Nilsson tar till orda under devisen liberté, égalité  och fraternité, knyter an till Härnösands gamla anor och ger oss så småningom utmaningen att översätta den latinska sentensen på Rådhuset,vilken lyder, konstaterar jag senare på hemväg till hotellet: Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus, si nobis vivere cari. Ingen hjälp finns att hämta i Google translate men med lite möda kommer jag fram till en lösning som jag skickar till Fred Nilsson. Kanske vinner jag det utlovade priset? Förmodligen inte! Eva Zetterberg-Petterson uppmanar sedan till "time of change; we need to get a kick" och visst är det så. Sven-Erik Gerdin från Ångermanlands LMS avslutar introduktionen med några välkomnande ord, kören sjunger en svängig trall och snart är det dags att gå på den första föreläsningen. Fortsättning följer imorgon för timmen är sen ...